Inka Skribent

Inka Skribent

Om bloggen

I denna blogg berättar jag om mina böcker och om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Jag lägger också in texter och bilder som har publicerats i olika tidskrifter.

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!


PRINSESSAN PÅ NÄTET

KORTPROSAPosted by inkaskribent Tue, November 15, 2016 17:45

PRINSESSAN PÅ NÄTET

Gångbanan löper längs med ån och det är bara något hundratal meter mellan broarna. En går till biblioteket, en till busstorget och den tredje binder samman Folkets Park med stans centrum. Störst risk är det att passera den mot bussarna, den nästan springer hon förbi. Sen andas hon långsammare igen. Gathörnet vid Mc Donalds är också jobbigt, men det är värst på kvällarna där, så just nu är det inte så farligt. Hon går och svänger med armarna, ser obesvärad ut men håller sig beredd hela vägen hem. Hon är van och det syns inte utanpå hur hon känner sig inuti. Det är detta som är hennes målsättning, att hålla stilen och inte släppa ut något.
Idag är det fredag. Två lugna dygn ligger framför henne, då hon kan stänga om sig och hålla dörren låst. Inte för att det egentligen behövs men det känns bäst så. Hon har köpt räkor och franskbröd, sallad och vitt vin. Kvällen ska bli skön. Tjejerna på jobbet, som var mitt inne i sina planer för helgen när hon gick, märkte inte att hon försvann. Lika bra det, att ingen frågar något. Snart ska hon ha saker att svara, om de frågar.
......

Så börjar Inka Perssons novell i den antologi som Ariton förlag ska ge ut i mars 2017. PRINSESSAN PÅ NÄTET är en kvinna i medelåldern, som brottas med att finna metoder för att hantera sitt svikna jag och sin ensamhet – utan att någon ska få veta något…(Berättelsen handlar inte om Viola från Inkas romantrilogi, utan om en annan uppdiktad kvinna i ungefär samma ålder som Viola ^_^

SÅDANT SOM MAN INTE PRATAR OM är temat för antologin.
Att det smygs med mycket bakom fasaderna, sådant som man inte gärna vill att andra ska veta, det kommer läsaren av denna novellantologi att bli varse! Kanhända att någon känner igen sig och får styrka i att inte längre tro sig så ensam om sin hemlighet…

När tiden är mogen ska vänner till Inka och till GIRAFF förlag bjudas in till en releasefika med högläsning ur boken. Det blir både spännande och roligt!

  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post8

SINGEL I SOFFAN Del 3

KORTPROSAPosted by inkaskribent Mon, February 01, 2016 15:59
LA DOLCE VITA

- illustrerad av konstnär Carin Person Åström

Vad menas med ”La dolce vita”? Det har jag funderat en hel del på. Visst, jag vet ju vad det betyder rent ordagrant, men, kära vänner, vad innebär det egentligen? Är det ungdomens ljuva liv och förälskelser? Är det när skolan är över, när fältet är fritt att resa jorden runt, ut och snurra på stan på nätterna, mingla på pubar och inneställen?

På den tiden, då allting just skulle börja för mej, dansade jag en hel natt med en vacker yngling och fem år senare var jag en tjugotreårig frånskild kvinna med en fyraårig dotter. Mitt ljuva liv var den ensamma mammans. Och jag klagar inte, jag ångrar ingenting!

Mycket vatten har runnit under broarna sen den tiden, men det är en annan historia. La dolce vita är i alla fall inget som jag har prövat. Men nu, nu när jag är 60, eller snarare 60+ för att vara ärlig, har vissa funderingar kring ämnet dykt upp i min rödhåriga skalle. Jag behöver bara slänga ett öga i spegeln. När jag ser de gråmelerade håren växa fram längs mittbenan kommer tankarna.

Det ljuva livet, jag måste hitta det ljuva livet! Men jag är säkert för gammal nu. I min ålder ska man väl börja planera för avyttrande. Bort rymlig charmig lägenhet. Ut gamla härliga möbler. ”Arbetsrum, ska det va nödvändigt i din ålder?” Jag bara väntar på den frågan, på den obehagliga känslan att inte räknas längre. Eller åtminstone räknas mindre och mindre. Och mindre.

Kris, nu gäller det att handla. Fram med Hennapaketet, på med gummihandskarna, kladda runt och smeta in. På med läsglasögonen, bort med alla färgstänk på axlar, bröst och ansikte och sen in i plastpåsen.

Utan tvekan har det varit mycket snack och lite verkstad vad mitt kärleksliv beträffar. ”Ta det lugnt, Viola”, brukar min storasyster sucka. ”Behovet avtar med åren.” Pyttsan! Det kan hon säga, som har en man i rummet bredvid. För min del tycker jag att den bara växer, min längtan efter närhet och kroppskontakt. Och sex. Frågan är bara hur jag ska stilla den.

Det har ju inte gått så bra hittills med mina idéer. Rättare sagt har det gått uruselt. Det var desperat att försöka förföra Charlie så där, för vänskaps skull. Bäddat för misslyckande. Och Dataträffen – rena katastrofen! Nä, jag får försöka nån annan stans i stället? IRL som det heter på internet; in real life alltså. Kanske som Magda gjorde - på en danskurs? Tango. Den mest sensuella dansen, helt säkert är det så. Jag måste pröva tango!

Första tisdagen på kursen: Kom nu ihåg, kära vänner, att jag är otränad, att skinnet på mina armar är något för stort och att jag har visst behov av att hålla in magen. Följaktligen hade jag iklätt mej en blus med halvlånga volangprydda ärmar, trängt in magen i ett par svarta fasta tights, krupit i en kort piffig kjol och ett par röda högklackade skor med slejf runt vristen, typ såna som jag hade sett på tangodanserskor på bilder. Om min attraktionskraft skulle ha någon chans behövde jag dra blickarna till mina ben och fötter. (Både kjol och skor hade jag hittat för en spottstyver på Emmaus.)

Sålunda, med ett fastnitat leende, öppnade jag dörren och tog ett steg över tröskeln. Väggarna i den stora salen var klädda med speglar, men Folkets Hus-atmosfären från tidigt 1900-tal fanns ändå kvar. Den satt i de vackra höga gamla fönstren, i det slitna brädgolvet och den lilla scenen med röda sammetsdraperier. Ja, den satt i det burkiga ljudet från bergsprängaren mitt på scenkanten också. Och frågan är om den inte satt i varenda karl i rummet.

Min blick flackade från den ena till den andra. Det var grått och det var brunt och det var beigefärgat. Det var blå slips och grå slips och röd fluga. Det var blanka svarta skor och gråa vågor i håret. Och det doftade. Ända till mej i dörröppningen doftade det.

I denna stund av begynnande förtvivlan kände jag en hand på min axel. Snett bakom mej stod en gänglig herre i knallgrön sammetskavaj och svarta jeans och han log. Han log mot mej. Tog min hand, ledde mej till mitten av rummet och bugade. ”Får jag lov?” sa han och började föra mej stadigt baklänges över golvet, i takt till den pulserande musiken.

Oj, detta var nästan för bra! Han var mjuk och säker i rörelserna och han fixerade mej med ögonen. Med lätta tryck visade hans händer och fingrar hur vi skulle svänga och snurra. Och min kropp vaknade till liv, mina ben och höfter följde hans och i mitt huvud sjöng det ”It takes two to tango!”

Då, precis då, stoppade han mej. ”Så där!” utbrast han med ett litet skratt. ”Svårare än så är det inte att lära sej dansa tango!”. Alla hade samlats i en vid ring runt oss och nu såg jag dem, uppklädda kvinnor och män med förväntansfulla ansikten. Som en cirkel av gråbruna raka träd och lysande, emellan dem, brokigt färggranna böljande blomklockor.

Min stilige tangokavaljer gled iväg och började ordna sina elever parvis. Han avslutade med att lägga armen om en blond, snygg, ungdomlig – klart yngst i hela skaran – kvinna i knallgrön och svart kortkort klänning. Jaha. Så var det med det.

Själv hade jag hamnat i armkrok med den absolut gråaste-brunaste av dem alla, en stel och försiktig man, skulle det visa sej. En man på sin första danskurs med längtan och förhoppningar, inte alltför olika mina egna. Han tittade på lärarparet, ställde sig som förebilden och grep min högerhand. Sen tryckte han min arm bakåt tills skulderbladet hotade att vika sej runt ryggraden. Jag följde efter så långt jag förmådde, med kroppen i båge och skallen som en kapuschong över svanken.

Under resten av lektionen gjorde jag mitt bästa, det lovar jag, kära vänner, för att inte sätta stopp för någon herres lust att styra över mina danssteg. I tango, fick vi lära oss, är det mannen som bestämmer. Ingen plats för improvisation eller skojiga infall där inte. Höfter ska vickas på reglerat sätt, huvud ska hållas högt och bröst ska putas fram. Sen är det bara att trava på enligt schemat.

Det sista jag hörde den stilige dansläraren säga var: ”Vill man dansa fritt och livat, ja då får man åka till Argentina och gå på tangocafé”.

Jag som trodde att ingen hade märkt min missräkning. Jag hade fel. Okej, då åker jag väl till Argentina! Eller varför inte en salsakurs på Kuba? Där kanske min eld kommer till sin rätt.



  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post2

SINGEL I SOFFAN Del 2

KORTPROSAPosted by inkaskribent Mon, February 01, 2016 15:55


EGENTLIGEN SER JAG INTE SÅ PJÅKIG UT
Illustrerad av konstnär Carin Person Åström

”Ensamheten går dej visst på nerverna, Viola”, sa min kompis för en tid sen. Jag är rädd för att hon har rätt. Mitt humör pendlar mellan deppighet och energiöverskott och jag tror att jag är för gammal för allting.

Efter det samtalet lusläste jag kontaktannonser på Dataträffen. Där kryllade det av foton på unga vackra män och kvinnor med muskler och fettansamlingar på exakt de rätta ställena. Hur skulle en bild av mej platsa där? ”Prinsessan på nätet” som mitt alias, den idén kunde jag glömma. Kanske ett gammalt foto på en ung Viola? Bara för njutningen av en stunds chattande i det blå med nån snygging i andra änden av bredbandet.

Sajten var inte precis nerlusad med spirituella män i min ålder. De flesta skrev rätt töntigt. Men eftersom tiden jagade mig i hasorna bestämde jag mig för att försöka. Den första träffade jag på ett fik. Han var femtiotvå och bodde fortfarande hemma hos mamma. Den andre ville tvunget att vi skulle ses ”över ett glas öl” så det blev Puben. Och inte ett glas utan fem-sex stora starka, nästan utan uppehåll. Den tredje var full redan när han kom till caféet där vi hade stämt träff, mitt på blanka eftermiddagen. Den fjärde - eller var det den femte? – hade grå kostym och en bred ljusblå slips med Mercedeslogon broderad i silvergarn mitt på eländet. Till råga på allt hade han stora guldringar på minst hälften av fingrarna. Då gav jag upp. Sjönk ner på stolen som han dragit ut åt mig och bara skakade på huvudet. Så satt jag tills han blev förbannad och gick därifrån. Jag hällde i mig min Ramlösa och lommade hem. När jag hade stuckit nyckeln i låset ångrade jag mig. Snodde runt ett halvt varv och knackade på hos Hasse, min granne och förtrogna sedan elva år. Jag hade hållit honom underrättad om mina kontaktförsök och nu fick han höra finalen. Vi skrattade tills tårarna rann.

Egentligen ser jag inte så pjåkig ut, inte för min ålder i alla fall. Kroppen hänger med, rak i ryggen, inte plufsig eller småfet, om jag håller in magen alltså. Håret är snyggt, om jag får säga det själv. Hennafärgen funkar bra till mina blå ögon. Men visst, åldern har satt sina spår. Ta skinnet till exempel. Hur jag än vrider armarna så ser de skrynkliga ut. Minst syns det om jag håller dem pekande rakt ut från kroppen. Men så kan en ju inte gå omkring. Dom ser bättre ut när jag knyter nävarna och spänner musklerna också. Så jag tänkte att det kanske vore idé att börja träna? För att stoppa upp det begynnande förfallet, liksom.

Sagt och gjort. Jag tecknade ett abonnemang på Gymmet, med autogiro, på två år för då fick jag rabatt. Gratis deltagande i en del aktiviteter ingick och jag anmälde mej till vattengympan på lördagmorgnarna. Första gången fick jag en PT, ni vet en sån där personlig tränare, eller närapå en sån i alla fall. En fick det för att gå igenom vad en vill uppnå med sin träning. Hon gjorde ett program för just mej. Det blev ett tiotal olika apparater med diverse beteckningar. Svarta och gråa, hårda och kalla och med knappar och spakar som jag skulle ställa in så att de passade mej. ”Det här gick ju riktigt bra”, sa hon efter provrundan, medan hon tryckte ner mitt kort bland hundratals andra i en låda. ”Nu ska du helst göra det här programmet ett par gånger i veckan, för att uppnå resultat. Du kommer att märka skillnaden, när du måste öka motståndet, när du ställer in maskinerna. Notera alla dina inställningar på ditt kort.”

Nu skulle jag bygga lite muskler och få bukt med gäddhänget. Härligt! Följande lördag stegade jag in i simhallen i min heltäckande blå baddräkt. Med vatten upp till axlarna stod män och kvinnor i rader. På bassängkanten hoppade gympaledaren omkring med gälla tillrop: ”Är vi beredda? Är vi glada?” Jag gled ner i vattnet utan ett ord. ”Ställ dej där!” hojtade hon och pekade på en rad långt bak. ”Du måste ha lagom djup om det ska funka.” Jag rättade in mej i ledet och musiken brakade loss. Sen var det bara att göra som dom andra: hoppa, fäkta med armarna, hoppa, snurra, hoppa, fäkta med armarna. Upp och ner, upp och ner. Hur jag än försökte kunde jag inte hålla min plats utan hamnade allt längre fram, tills jag flåsade tanten framför mej i nacken. ”Oj, förlåt!” Studsande tog jag mej tillbaka i takt till musiken. Detta upprepades gång på gång under den halva timme som återstod av mitt livs första vattengympa. Helt slut släpade jag mej in i duschrummet, definitivt inställd på att ta mej hem istället för upp i gymmet.

Nästa morgon vaknade jag med träningsvärk och sveda när jag kissade. Efter jobbet på måndagen tog jag vägen om vårdcentralen. Urinvägsinfektion. Antibiotikakur. Irritation och svordomar. Det blev inget gym den veckan och ingen vattengympa nästa lördag. Min bror läkaren menade att hoppande i vatten tätt tillsammans med en massa folk är som att bjuda bakterierna välkomna in i underlivet. Så var det med det. Efter avslutad antibiotikakur kom förkylningen som ett brev på posten. Den höll i sig i ett par veckor och jag orkade inte med nåt annat än jobbet.

När jag sen äntligen kom iväg till Gymmet gick jag direkt upp till maskinerna och ställde mej och glodde. Vilken plåtskog, jag kände inte igen mej. Tog mej upp för trappan till apparaten där jag skulle värma upp i fem minuter. Det klarade jag helt okej. Gick ner och bläddrade i kortlådan men hittade inte mitt kort. Fick tag i en tjej som upplyste mej om, att jag ju letade bland de blå korten, mitt fanns bland de rosa, det kunde jag väl begripa? Och mycket riktigt, där var det. Med kolumner och rader, nummer, bokstäver och obegripliga noteringar. Vandrande som ett stort frågetecken mellan raderna av bastanta gråsvarta maskiner, spanande efter instruktioner som kunde stämma med anteckningarna på mitt kort insåg jag sanningen: Inte en enda apparat kunde jag identifiera!

Gråtfärdig smög jag ner till omklädningsrummet. Hittade baddräkten i gympaväskan och bestämde mej för att i alla fall simma 1000 meter för att inte känna mej helt misslyckad. Aningen lättad av det beslutet öppnade jag dörren till simhallen. Vattengympa! Det var vattengympa idag också. Fort ut, inte bli igenkänd. Hem, ljuva hem…







  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post1

SINGEL I SOFFAN Del 1

KORTPROSAPosted by inkaskribent Mon, February 01, 2016 15:45

VÅGA TRO PÅ KROPPSSPRÅK
illustrerad av konstnär Carin Person Åström

En kompis sa till mig: ”Varför sitter du bara och väntar? Girlpower är flörtpower. Kvinnor tar initiativ till två tredjedelar av alla kontakter. En ska bara va lite smidig, han ska tro att han tog första steget, att han erövrade dej. Många män fungerar fortfarande som neandertalarna. Nån utvecklingspsykolog har forskat fram att graden av kurvighet motsvarar dragningskraften! En kvinnas midjemått får vara högst 60 –70 procent av hennes höftmått, om hon ska vara riktigt attraktiv för män. Visst är det skrattretande!”

Vi kvinnor har för länge sen kapat bojorna till våra urmödrar. Annars skulle vi välja den största och starkaste mannen, en som kan beskydda oss och släpa hem rejäla bytesdjur. Men vi dras till känsliga veka män som Björn Kjellman eller spännande intellektuella som Stig Larsson eller Bruno K Öijer. Vi vet att vi kan släpa hem bytet alldeles själva.

Ska du hitta en man måste du lära dig flörta, det har jag förstått nu. Våga lita till kroppsspråket och låt reptilhjärnan härja fritt!

Exempel 1, på puben: Fixera honom med blicken. Le. Lyft på ögonbrynen så att ögonen blir större. Sänk snabbt ögonlocken efter en stund, verka lite oåtkomlig. Du kan ta till lite grövre artilleri också. Dock inte blinka mot honom, det är fånigt. Nä, det handlar om att få igång ett samspel, som en dans där en turas om att föra: Du ler, han ler. Du lutar hakan i handen, böjer huvudet tills din nakna hals exponeras och stryker den långsamt upp och ner med handen, han sätter armbågen mot bordet och gnider hakan med fingrarna. Du tar upp ditt ölglas, han tar upp sitt ölglas. Du låter lite skum hamna på överläppen och gnider bort det med en fingerspets, han torkar munnen med baksidan av handen. Sen kan det va läge att gå över till hans bord och fråga om den tomma stolen bredvid honom är ledig. Eller svepa ölen, gå till disken och beställa en ny, råka stöta till honom lite lätt på vägen tillbaka och säga ”Oj då! Hur gick det?” Nappar han inte då så har du satsat på fel häst…

Exempel 2, på stan: Vik inte undan med blicken, så fort en man sneglar på dig. Men du ska inte gå runt och stirra karlar i ögonen, lite psykologisk finess måste till. Du kan le först, innan han gör det, och kolla om han har nåt intresserat i blicken. Och nåt intressant. Det måste till också, det kan inte hjälpas. Hur pilsk du än är, så slocknar lusten om han verkar vara en dönicke. Eller nån machotyp. Definitivt om det är en streber. Och dokumentportfölj får han absolut inte ha, om du frågar mig. Slips är också uteslutet liksom liten smal mustasch, typ tangorabatt. Det klarar jag bara inte. Eller Elvispolisonger.

Nä, jag vill bara ha en helt vanlig man med sliten brun skinnjacka och jeans. Inte uppblåst och vältränad, bara smidig och avspänd. Med svikt i stegen och rakryggad. Och med ganska mycket innanför skallbenet. Humor måste han förstås ha, det är en självklarhet. Plus värme och vitalitet. Förutom att han naturligtvis måste vilja vara en jämlike med mig. En solidarisk och någorlunda politiskt medveten kille, helt enkelt. Åt vänster, alltså. Nåt annat är inte att tänka på. Med miljöansvar så klart, men det har han definitivt om han är vänster. Ja, nåt i den stilen skulle duga gott åt mig. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Jag letar fortfarande. Funderar på att börja på nån sorts mental träning eller meditationskurs. Dit kommer väl varken machos, guldkedjetyper eller dönickar. Fast nu för tiden skickar vartenda företag sina chefer på såna kurser. Hu, vilken syn. Tio svarta dokumentväskor med guldspännen i rad längs väggen. Kritstrecksrandiga kavajer på alla stolsryggar och ett gäng rakvattenstinkande karlar på orangea meditationsmattor, viftande med armarna i sitt livs första andliga session. Nä, den risken tar jag inte.

En kan svara på en kontaktannons, men de är oftast så trista och fantasilösa. Typ ”Intressen allmänna – och så dig, naturligtvis!”.

Kanske nån kontaktsajt på nätet, så en kan chatta och mejla ett tag och luska ut lite om honom först. Det finns säkert spännande, självständiga män som surfar runt efter en kvinna. De som loggar in under signaturen ”Macho” eller ”Atletiskt byggd” är ju lätta att undvika. Man kan ha flera kontakter i gång samtidigt, inte så dumt.

Det kan i och för sig dra ut på tiden. Hur länge måste en hålla på och skriva innan en vågar träffas? Tänk om en stöter på en galning. Bäst är att mötas på en offentlig plats och ta med nån kompis. Kännetecken då? Blomman i knapphålet skulle kunna vara en lagom komisk start för samtal. Jag kan ha min bakom örat. Eller kanske i urringningen? Nä, så knäppt. Det är hormonerna igen. Jag håller den i handen. Om jag har den i fickan först, kan jag kolla in honom i smyg och helt sonika dra, om han ser skum ut.

Men varför skulle de finnas på en kontaktsajt om de är nåt att ha? Och det är ändå alldeles för omständligt, jag vill ha en älskare nu! Det får nog bli en kurs ändå. Men det lär väl inte existera några ”Så hittar man en älskare”– kurser.

Nu vet jag… jag har det! Jag startar en kurs själv. Det måste finnas hur många som helst – både kvinnor och män – som behöver lära sig flörta. Kan det finnas bättre sätt att träffa andra som går omkring och suktar efter sex? Genialt! Varför har ingen kommit på det förut? Alla deltagare får i uppgift att komma med egna förslag, sånt de har upplevt eller hört talas om. Eller bara drömt och fantiserat om. De får träna på varandra. Det kan bli väldigt omväxlande. Tänk på hur olika en femtioårig fransman och en svenskfödd datanörd i trettioårsåldern tar kontakt med det motsatta könet. Eller en förtioåring från Texas med en blyg värmländska i medelåldern. Till tonerna av ”Rosa på bal”, med vit linneduk och några fladdrande ljuslågor på bordet. Får en dricka vin på en ABF – kurs? En kan väl smyga med det, för det behövs nog, om deltagarna ska komma loss. Inom rimlig tid, alltså.

Det går tio träffar på en kvällskurs, alltså nästan tre månader. Kan en hålla på så länge? Bara med att flörta? Måste en ha kurslitteratur? Finns det? Vad ska jag säga när studieförbundet frågar vad det är för sorts kurs jag har tänkt mig? ”En flörtkurs” kan jag väl inte svara? ”Vågar du ta kontakt?” kunde den kanske heta. Eller bara ”Kontaktövningar”. Fattar nån vad det innebär? Det kanske låter som en dramakurs. ”Lösa förbindelser” vore förstås ärligast, men då ringer de till sedlighetspolisen. ”Lär dig komma överens” då, det låter väl helt ofarligt? Men trist. Det luktar familjeterapi. ”Vad är personkemi? – En kurs för dig som vill lära mer om dig själv och andra.” Där har vi det! Kanske… inte. Dit skulle bara torra teknokrater och byråkrater bli skickade av sina kvinnor, för att de tycker att de är usla i sängen.

Nä, det verkar omöjligt! Ett projekt med lång framförhållning är inte precis vad jag har i sinnet nu. Lite mer bråttom än så har jag. Väldigt bråttom, faktiskt.

Om jag skulle ta och ringa Charlie i stället? Han och Rita har inte haft sex på åratal, det vet jag. Inte sen hon bestämde sig för att allt sånt är ointressant. Jag fattar inte hur han orkar fortsätta med henne.

– Hej Charlie! Det är Viola. Du, jag har tänkt mycket på hur du och Rita har det. Skulle vi inte kunna träffas och prata lite, bara du och jag alltså? Det är så fint nere vid havet nu, vi kan ju ta en promenad på stranden…









  • Comments(1)//inkaskribent.girafforlag.se/#post0