Inka Skribent

Inka Skribent

Om bloggen

I denna blogg berättar jag om mina böcker och om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Jag lägger också in texter och bilder som har publicerats i olika tidskrifter.

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!


BESÖK HOS EN POET I HAVANNA

REPORTAGE & ARTIKLARPosted by inkaskribent Tue, February 09, 2016 13:10
POETEN I MIRAMAR
Miramar. Namnet klingar. Gnistrar som havsytan vars spegel kastar ljus över de pampiga villorna. ”Mar” betyder ju också hav, inte så konstigt då, att denna stiliga förort i västra Havanna heter Miramar, se havet. Det var säkerligen ett lyxigt liv stadens rikaste invånare levde här, före revolutionen 1959, innan husen förvandlades till ambassader, barnhem, museer, konstnärs- och flerfamiljsbostäder.

Efter en veckas väntan och idogt telefonerande har vi fått en inbjudan till en av Kubas mest kända poeter, Pablo Armando Fernández. Vår gemen­samma vän Eloise har legat på som en rem för att ordna detta möte och slutligen gick det alltså i lås.
Trots att det är vinterkväll i Karibien är det för hett för oss nordbor att promenera hela vägen ut hit från stadsdelen Vedado, där vi hyr ett privatrum, s.k. Casa Particular. I spänd förväntan sitter vi nu i taxin, en ljusblå Buick från 50-talet. Jag bläddrar i en av författarens senare diktsamlingar, Learning to die, i ett fåfängt försök att lära känna hans diktande, dess språk och form, dess innehåll och föremål, innan vi står öga mot öga med honom själv. Varje dikt i boken finns översatt till engelska bredvid det spanska originalet. Ännu medan vi kliver ur bilen och letar oss fram till rätt nummer på Calle 20, söker jag efter de rätta frågorna att ställa. Vad är det jag helst vill veta?
Hur författarna har det på Kuba? Om de kan leva på sitt skrivande?
Om de får något ekonomiskt stöd från staten eller har det lika svårt som författarna i Sverige? Vilka kontakter de har med andra länder?
Har de någon estradpoesi, någon form av tävlande i stil med Poetry Slam?
Finns det några stora poesitidskrifter, eller kanske några små ödmjuka som vår egen svenska flum? Och vem är han själv, Pablo? Är han en brinnande revolutionär eller spanar han mest inåt, i sig själv och det mer privata?

Av de dikter jag har läst berör många döden och poetens utanförskap, upplevelsen av att inte bli hörd eller förstådd. I Aprendiendo a morir, Att lära sig att dö, till exempel, liknar han sig själv vid en aktör som har glömt sina repliker. Och i Liknelsen om lindansaren blir han en cirkusartist som förbereder sig för språnget in i lågorna. Så tecknar han bilden av någon som utövar den vådliga konsten att balansera på det poetiska uttryckets spända lina. Ett litet felsteg kan leda till en katastrof, för det finns alltid de som lurpassar, färdiga att kasta sig över ett intet ont anande offer.

Mycket har han också skrivit om sin mor och om sin älskade hustru och livskamrat Maruja. Jag har förstått att de båda har centrala roller i hans liv. Men min läsning av Pablo Armando är långtifrån heltäckande och när vi närmar oss huset känner jag mig skamligt okunnig om denne uppburne författares livsverk. Han är sjuttiofyra år och har skrivit ända sedan tonåren. Säkert förväntar han sig att jag har läst många av hans böcker, när jag nu söker upp honom i detta ärende. Det är inte utan att jag börjar känna mig lite nervöst svettig.
Grinden är hög och solid, häcken runt den stora stenvillan från tidigt 1900-tal är tät och ogenomtränglig. Det känns på något sätt rätt att entrén är lite mörk och igenvuxen. Det passar med den bild jag har skapat mig av Pablo Armando Fernández som en i sig själv innesluten, grubblande poet.
Vi ringer på. Väntan känns lång innan han öppnar dörren och formligen suger in oss i sitt ljusa, öppna hem. Ett varmt leende och glittrande nyfikna ögon under ett yvigt lockigt, vitt hårburr får alla förutfattade meningar på skam.

Pablo Armando Fernández

Denne man är ingen ensling. Mannen vi möter talar flytande engelska och visar sig vara en globetrotter. Bland annat har han varit i samtliga Nordiska länder och är publicerad i dem alla. Hela världen är hans scen och arbetsrum. Hans lyrik är översatt till mängder av språk. Han har vänner i jordens alla hörn, har besökt Sverige fem gånger, inbjuden av bland andra Artur Lundqvist, Lasse Söderberg och Göran Palm. Och hans vänner poeter har åtskilliga gånger varit på Kuba och deltagit i litteratur- och poesifestivaler. Medan vi sitter bekvämt nersjunkna i varsin härlig gammal skinnfåtölj – där före oss bland andra Jean Paul Sartre och Simon de Beauvoir har suttit! – tar han oss med på en tur in i sitt liv och verk.

Poeten bär på en djup och sann önskan att förbli erkänd och omsluten av det revolutionära samhälle i vilket och för vilket han skriver. Denna strävan verkar intimt förknippad med de personliga omständigheter som han befann sig i under det revolutionära upprorets period och vid det påföljande störtandet av Batistas diktaturregim.

Redan som femtonåring skickades Pablo Armando 1945 till USA för att studera. Liksom den store kubanske författaren och frihetskämpen José Marti (han som 1891 skrev texten till den berömda sången Guantanamera, 1892 grundade Kubas Revolutionära Parti och som ägnade hela sitt liv åt kampen för att frigöra Kuba från det spanska kolonialväldet.) skulle Pablo, genom att leva ”within the monster”, bli bekant med ”it´s entrails” (dess innanmäte).
Medan den revolutionära rörelsen utvecklades på Kuba under 1950-talet stöttade Pablo Armando den aktivt, om än inte genom direkt medverkan eftersom han förblev kvar i USA. Inte förrän 1959, efter att Revolutionen hade segrat, återvände han till Kuba. Hans diktning bär vittnesbörd om att denna frånvaro ledde till en djup och varaktig samvets­kris. Gång på gång klandrar han sig själv, för att han inte fanns på plats under revolten. Han mäter sig gentemot andra, som uppenbarligen var tapprare än han och vilkas martyrskap han ser som ovedersägliga bevis för detta.

En av de centrala dikterna för förståelsen av Pablo Armandos försök att bli sams med sitt eget förflutna är Reminiscencias, Minnen. Redan i den första raden nämner han här döden, ett tema som är närvarande i så många andra av hans dikter:
”Ty, när allt kommer omkring, skall jag helt enkelt dö,/ Det vore meningslöst att begära något annat av mig./… Jag ska sluta mitt liv helt prosaiskt i en sjukhussäng,/ eller i mitt hem.”
Hans milda ironi över sin enkla död kontrapunkteras av det faktum att han inte kommer att dö som en hjälte, en martyr. ”Varför befann jag mig inte på vissa platser?” frågar han sig, innan han räknar upp slagfälten där andra gav sina liv under revolten; ”…Men jag återvände ty dessa handlingar/ av liv och sanning,/ i vilka jag ej deltog, bestämde mitt öde.”
Skiljelinjen mellan hjältens modiga handlingar och poetens enkla ord dras med fast hand. Krisen speglas också i poetens påtagliga sökande efter en odelad identitet som både kuban och revolutionär. I en av sina dikter betraktar han en enkel barnteckning av en karta över Kuba, med en tydlig önskan att ”inta” sin plats i landet och att omfamna det: ”Min kärlek är dessa oprecisa linjers spår/… på en liten karta./… Min kärlek är detta hemland/ som också är min vånda. ” Dikten Pequeña oda de amor a la Patria, A Brief Ode of Love to the Homeland, är just som dess titel antyder, en stilla, kontemplativ reflektion över hans kärlek till Kuba. Här finns inga ihåligt klingande slagord, inga citat av patriotiska texter, bara det precisa, varsamma uttrycket för hans längtan att vara en del av detta land och att få ha Kuba som sitt ankare i livet.

”Jag tror på kärleken”, utropar han plötsligt och fixerar oss med sin glödande blick, ”den är det enda riktigt viktiga!” Han reser sig ur fåtöljen och går några steg över den stora mörkröda mattan. Sen vänder han sig om och med eftertryck säger han: ”Och jag tror inte på döden!” innan han försvinner i dörröppningen.
Diktarens grubblande kring om hans verk ska överleva honom eller inte, verkar ha sysselsatt honom mycket. Jag tänker på att det också kommer till uttryck i titeln på diktsamlingen, som ligger framför oss på bordet. En av de centrala frågeställningarna i samband med hans reflekterande över människans dödlighet, är om den skapande konstnären kan eftersträva odödlighet och lyckas undfly dödens klor. ”Kommer dessa ord också att dö när du dör?” frågar poeten sin vän. ”Eller blir dina verk riktigt uppskattade först efter din död?”
När Pablo dyker upp igen med en nyfylld ishink hinner jag inte ställa någon fråga om döden. Han häller upp mer guldgul rom i våra glas, släpper i isbitarna och pratar på: ”Jag älskar er båda”, säger han, till vår förvåning, ”jag har en tro, att man bara möter människor som man har något samband med. Jag tror på reinkarnation. Mina möten i livet har varit så mystiska, så fantastiska.”

Här stänger vi av bandspelaren och slutar fotografera. Från detta ögonblick blir vårt samtal en privat angelägenhet, en spännande utflykt i en okänd värld.

Jag intervjuar Pablo

Men jag hinner också få svar på ytterligare några av mina frågor: På Kuba har man ingen estradpoesi med tävlingsinslag. Man har ibland en sorts ”Meny-läsande” som går ut på att publiken önskar dikter från en meny, och Pablo Armando har många gånger deltagit när Havannas Bokinstitut arrangerat sådana uppläsningar.
Vid revolutionens seger fanns praktiskt taget ingen bokutgivning på Kuba och det som publicerades riktade sig till en välbeställd elit. 24 procent av hela befolkningen var då analfabeter (på landsbygden 42 procent!). Nu är analfabetismen sedan länge utrotad och man ger årligen ut 3,36 bokvolymer per invånare. Detta kan jämföras med UNESCO:s statistik, t.ex.: Europa 3,68 och Chile 0,14 volymer per invånare och år.
Varje år anordnas en stor inter­nationell bokmässa i Havanna. År 2002 kom 123 utländska förlag från 24 olika länder till mässan. Efter mässdagarna går hela mässan på turné i landet till omkring 30 städer. Det finns också ett 100-tal litteraturverkstäder över hela ön, vilka är arbets- och mötescentra för blivande och redan etablerade författare.
Angående ekonomin får vi veta, att alla utbildade konstnärer - målare, författare, filmare, musiker, skådespelare, dansare och andra – har en statlig lön, som gör att de kan försörja sig på sin konst! Vår värd jämför med hur det var i hans ungdom, när han själv började skriva, och strålar av glädje när han berättar om landets utveckling. Han talar sig också varm om sina besök och vänner i Sverige och på försättsbladet till mitt exemplar av Learning to die skriver han:

To Inka and Ulf

Back to places that
memory preserved
I feel I never left them
rivers and seas
mountains and medows
People all over
and Love trying
to bring us close
Let´s allow Love to
an eternal victory

Much Love
Pablo A

Pablo Armando Fernández har också andra och vidare fokus i sitt skrivande, såsom i El libro de los héroes, Hjältarnas bok, från 1964, där han hyllar Revolutionens martyrer. I dikten Doce, tolkad till svenska av Lasse Söderberg och publicerad 1969 i boken Kubas poeter drömmer inte mer, lyckas han på endast några få rader uppväcka en värld bortom tiden, bestående av klassiska, Afro-Kubanska, kristna och samtida revolutionära element: När de tolv hjältarna ska ”ödelägga templen/ som har rests åt främmande gudar” är omvandlingen av sammanhanget, från det bibliska till det samtida, omisskännlig.

DOCE
Duermen en la tierra de los antiguos mitos,
doce presagios de los ríos, doce
augurios de la primavera.
Cuando despierten serán guerreros
de olvidada tradición. Sus memorias inauguran
el tiempo señalado por los poetas.
Caballos y leones misteriosos en la casa
de Orisha,
doce rayos invisibles que cambian el signo
de los meses.
Cuando despierten crecerán sin tiempo,
múltiples y secretos, como
raíces de la tierra
y asombrarán a los oídos del mercader
y del labriego,
y destruirán los templos
que ajenos dioses sostuvieron.


TOLV
De sover i de gamla myternas jord,
tolv förebud om floder, tolv
varsel om vår.
När de vaknar blir de en förlorad
sägens krigare. Minnet inviger
den tid som poeterna har kungjort.
Gåtfulla hästar och lejon i
Orishas hus,
tolv osynliga blixtar som förändrar
månadernas tecken.
När de vaknar skall de växa utan tid,
talrika och hemliga, som
rötter i jorden
och de skall överrumpla köpmannens öron
och bondens
och ödelägga templen
som har rests åt främmande gudar.

Den sista dikten i Hjältarnas bok, med titeln Para la victoria final, Mot den slutliga segern, är en betraktelse över ett kollektivt hjältemod, i vilket han är ett med sina landsmän. Den skrevs efter USA:s bombningar av Kubas flygplatser och CIA:s invasion av Grisbukten 1961 och uttrycker det Kubanska folkets övertygade beslutsamhet att stå emot hoten om förintelse. Dikten är en av få uttalat politiska eller ideologiska av hans hand och mycket stark. Här återger jag den första delen av tre.

ON TO THE FINAL VICTORY
These dark days and nights
are ours.
Man has to protect this land
for himself among men.
We believe that above Mount Turquino,
and down the Cauto River, no other place exists.
Here we shall build one home and then another.
We men are brothers and friends of the gods.
Fevered and silent, we shall feign
our great fears,
so that we might conceal from the eyes of hatred
that abundance which dictates, one by one,
the words of our song.
We shall pretend that we have grown poor until we earn
the scorn of the covetous.
This demonstration stops us from losing our faith.
These nights and days of darkness give birth
to their own light.
We shall leave the new scriptures on the rock.
The composer of the song demands a chorus
the voices of man one by one.
Let the sleepers awake.
Oh Sun, turn the wasteland into food, we shall pretend
that you spew forth lava and slime.
Oh Heavens, bless us with calm, and we shall feign anger.
Air, dress us in taut skin and blood
and we shall pretend to be naked.
Because these days and nights are dark.
Our strength comes from this demonstration,
it stops us from losing our faith.

Under vår kväll tillsammans i Miramar återger Pablo minnen från några av sina långa resor i världen och talar om vänner i när och fjärran. Väggarna i hans hem är fullhängda av konst; Picasso och Chagall samsas med kubanska bondemålare. De flesta tavlor är gåvor från konstnärerna själva.
I hans före detta garage växer sakta men säkert en enorm boksamling och målet är ett bibliotek!

Bland alla hans författarvänner finns också kubanskan Nancy Morejón. Hon har beskrivits av den kubanske poeten Miguel Barnet:
"Nancy Morejón, Cuban, black and revolutionary... Her voice reflects the poor of the earth, the flower of memory and the redemption of the spear" och av översättaren Kathleen Weaver: "Nancy Morejón is a poet...of Havana and of the revolution, a poet of a people facing the sea; hers is an island poetry, a Caribbean poetry, a poetry derived from the powerful fusion of African and Spanish elements that comprise Cuba's national culture."
Morejóns diktbok Där ön sover som en vinge, från 2003, presenterades av författarinnan själv vid Malmös Poesidagar samma år. Det är en vacker och liten bok innehållande dikter från sex av hennes diktsamlingar, utgivna mellan åren 1982 och 2001. Urvalet och tolkningen från spanska till svenska har gjorts av Lasse Söderberg, förlaget är Aura Latina.
Pablo Armando Fernández talar varmt om poeten Nancy Morejón och det känns naturligt att avsluta denna berättelse med ett par dikter av henne.

CELEBERT LANDSKAP
Att se Ikaros fall från bukten
som skimrar blågrön i Alamar.
En dalgång där
en misantrop i huva visar sig.
Fruktträd kring vattnen
som en ensam mansfigur plöjer
tills han smälter samman med regnbågen.
Den lilla mansfiguren
är släkting till Brueghel den äldre, min broder,
som målar själens ensamhet
omringad av ståtliga lantarbetare.
Det blir kväll och jag behöver Ikaros vingar.

DIVERTIMENTO
Mellan svärdet och nejlikan
älskar jag utopier,
älskar jag regnbågar och pappersdrakar,
älskar jag pilgrimssång.
Jag älskar romansen mellan björnen och iguanaödlan.
Jag älskar pass: när skall passen sluta finnas?
Jag älskar dagens mödor och tavernorna
och gitarren i skymningen.
Jag älskar ön som har fastnat i halsen på Goliat
som en palm i golfens mitt.
Jag älskar David.
Jag älskar friheten som är en eternell.









  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post4

RESEBERÄTTELSE KUBA

REPORTAGE & ARTIKLARPosted by inkaskribent Tue, February 02, 2016 18:57
KUBA - GATUKONSTENS FÖRLOVADE LAND

Efter nästan en månad i Kuba denna vårvinter har jag huvudet fullt av intryck
och funderingar, förvåning och förhoppningar.
En del av vandringarna genom Havannas gator minns jag som lite kaosartade avgasstinkande kryssningar mellan köande turister och påträngande gatuförsäljare. Snubblande tog jag mej fram kring håligheter och skavanker, suckande vid åsynen av förfallna fastigheter med skriande behov av resurser.
Men framför allt leende och imponerad inför idogt strävande på byggställningar och med kvastar, spadar och kärror; spontant uppkomna lekplatser för områdets barn och sittplatser för de vuxnas samvaro.
Havanna är så mycket mer än skadade byggnader och trasiga gator!
I kvarter efter kvarter lyfter jag ögonbrynen i förvånad beundran. Mitt i det gamla slitna Habana Vieja (”Gamla Stan”) lyser uppfräschade fasader i allehanda kulörer. Talrika, ofta jättestora målningar på väggar, murar och portar gör stadsvandringar till spännande berättelser.
Street Art är inget nytt fenomen för kubaner. I stadsdelen Muraleando i Havanna, såg vi hur kulturarbetare tillsammans med de boende i grannskapet har omvandlat hela bostadsområdet till färgsprakande konstverk. Inte ens ett dött träd fick skatta åt förgängligheten. Av skickliga invånares händer gavs det nytt liv i kvinnogestalt.
Kubaner är ett folk som inte låter sig slås ner av motgångar som orkaner, översvämningar, politiska och ekonomiska angrepp och blockader. De har lärt sig att peppa varandra och samverka sig till kraft och framgång.
Ibland kallar jag Kuba för ”mitt Shangri La”. Inte för att jag tror att det skulle vara bekymmerslöst att bo i Kuba, utan för att jag känner mej mer delaktig och synlig där än i Sverige. För att kubaner umgås och möter även mina blickar.
Promenerar du exempelvis till Malecón, Havannas slingrande barriär mot havet,
och sitter där i skymningen så träffar du hundratals Habaneros (Havannabor)

i full färd med att samtala, fiska, flörta eller bara strosa omkring och hänga på det som i folkmun kallas Havannas soffa. Vill du prata med någon så är det bara att sätta igång, du blir inte nonchalerad och ingen tittar snett på dej.
Havanna är minsann inte heller främst retrobilar, cigarrer, mojitos och daiquiris. Visst är kubaner välförtjänt omtalade för sin högklassiga rom och sina gamla Chevor, välbevarade av sparsamma ömsinta händer och ofta med motor från nån Lada. Men nog borde Kubas miljövänliga hästkärror och cykeltaxis vara mer berömda! För att inte tala om de oxdragna lantbruksredskapen, som vi såg så många av under vår resa, bl.a. när vi besökte ett av Kubas största jordbrukskooperativ.
När vi vandrade på den röda jordens trampade stigar mellan fälten, i ett prunkande lapptäcke av gröna och gula nyanser hördes inga dånande maskiner, inga avgaslukter och inga motorfordon över huvud taget störde eller smutsade ner jord och växter. Alla kärror och jordbruksredskap drogs av hästar, åsnor och oxar från den egna boskapsuppfödningen.
Fascinerande var också solspisen, som med sina spegelglas stod och glittrade så lockande. Men akta, akta fingrarna! Den blir het som vilken spisplatta som helst.
Kooperativet Organopónico Vivero Alamar (OVA) ligger i en miljonprogramlik förort i östra Havanna med omkring 100 000 invånare. Vår guide berättade att de flesta av de nu över 150 medlemmarna i kooperativet bor i Alamar och att ett tjugotal har agronomutbildning. Vart femte år väljer medlemmarna sin styrelse och en ordförande, med samma system som i de allmänna valen i Kuba, d.v.s. att väljarna
kan återkalla mandaten när som helst. Det var spännande att se hur de arbetar med jordförbättring med häst- och oxbajs och växtrester och stora maskodlingar. Efter varje skörd byts jorden ut eller fylls på med ny maskkompost så att man kan få upp till fyra skördar under ett år på samma fält.
För gödning odlas också bönor, som binder kväve. Mot insektsangrepp och sjukdomar används biologisk bekämpning. Det kan vara odling av tagetes och gräslök tillsammans med rödbetor, sallad, morot och mangold eller blommor för att locka till sig nyttiga insekter för bekämpning av skadedito. Tätare plantering hjälper till att tränga ut ogräs. Precis allt odlas fullständigt organiskt - hundratals arter av frukter, grönsaker, blommor, medicinalväxter och örter - och Alamars daghem, skolor och andra sociala verksamheter köper allt de behöver här.

En trivsam liten butik, som doftar av torkade kryddor, inlagda grönsaker, vitlökspasta och andra läckra härligheter är öppen för allmänheten i närområdet och för oss besökare.

Jag är en av trettio deltagare i en kulturresa anordnad av Anna Artén och Mats Werning. En vecka tillbringar vi med våra reseledare i Havanna. Sen flyger vi på halvannan timma till östligaste Kuba, där vi blir väl mottagna av ICAPs representant i Santiago de Cuba.
Den luftkonditionerade bussen utlöser en suck av välbehag från oss alla, efter värmechocken på flygplanstrappan. Det känns häftigt för en nordbo att kliva in i den torraste och varmaste delen av Kuba, även så här i slutet av öns vinterperiod.
Precis som i Havanna har vi besök på konstskolor, gallerier och i ateljéer på agendan och bussen tar oss runt.
Vid ett stopp blir jag helt betagen i den fantastiska vyn över Santiagobukten, med Sierra Maestrabergen i bakgrunden. Med kameran tätt framför ögonen går jag ända tills de blommande buskarna dyker upp i sökarens nederkant. Då trycker jag av. Jag fortsätter, halvspringande eftersom reskamraterna redan bordat bussen, för att komma så nära branten jag kan, när en brännande smärta på smalbenet fäller omkull mej. Blodet forsar kring den vassa torra grenen, som har slitit upp en
decimeter av skinnet nedanför vänster knä.
Så inleder jag besöket i Santiago de Cuba och så får jag också prova
på Kubas lättillgängliga och kunniga sjukvård.

Det är också här jag lär känna en cykeltaxi inifrån. En av kvällarna vill vi åka för att lyssna på musik i centrum, gott och väl två – tre kilometer från vårt hotell. Vi enas om att åka taxi. Runt åttatiden står en lång rad cykeltaxis med förare uppradade vid hotellentrén. Vi kliver upp på de galonklädda tvåmannasofforna och det bär av till Casa de la Trova för en helkväll i sonmusikens, salsans och romdrinkarnas tecken. Våra chaufförer har bestämt sig för att de ska hämta och skjutsa hem oss precis när vi vill. Följaktligen väntar de i närheten. Ulf och jag blir mötta av den unge kille som hade cyklat oss dit på sin vackra röda soffa. Kvällen har mörknat till natt, banden spelar fortfarande i varannan krog när vi passerar. Våra cykeltaxis utan all form av belysning far fram som stora fladdermöss längs gatan.
Jag knäpper på min pannlampa för att känna mej extra trygg.
En dag tar bussen oss 13 mil nordväst om Santiago till Bayamo – Kubas näst äldsta stad. Vi får se att döda träd inte heller här tas bort hur som helst. Det berättas för oss om de boende i ett grannskap, som tyckte så mycket om sin allé, så att när träden drabbades av sjukdom och dog, föreslog de att stadens kände skulptör skulle få ta hand om dem. Så blev det beslutat och kvarteret fick sin nu berömda gata kantad med trädjur av alla de slag!
Vi promenerar också på Bayamos berömda gågata El Bulevar, som har dekorerats mycket fantasifullt av unga konstnärer. Varenda lyktstolpe har blivit en skulptur och själva den vackra marmorgatan är ett konstverk i sig.
De rosa svärmorssofforna, också de huggna i marmor, är ett lika lustigt som vackert inslag. Här ska kärleksparet hålla sig i skinnet, eftersom svärmor sitter bakom dem på soffans bakåtvända tredje sittplats och vakar.
Innan jag avslutar vill jag berätta om en eftermiddag, när ett par andra kvinnor i gruppen och jag slank in på ett av Kubas mest berömda Casa Trova, där kändisar från hela världen hängde i fotoramar från golv till tak. Inte hade jag tänkt dansa, men dansade gjorde jag. En snygging, ungefär hälften så gammal som jag - ingen åldersfixering här inte – tog mej i handen och svängde runt mej i en rytmisk salsa,
ja till och med två på rad. Och jag hade inte glömt stegen från kursen i Havanna. Rytmen, tonerna, snyggingen och jag flög omkring medan herrarna musiker log, till synes saliga. Är det då konstigt att jag har utsett Kuba till mitt Shangri La?












  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post3