Inka Skribent

Inka Skribent

Om bloggen

I denna blogg berättar jag om mina böcker och om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Jag lägger också in texter och bilder som har publicerats i olika tidskrifter.

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!


Brev till mina vänner - Visst känns det tomt, men ...

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLADPosted by inkaskribent Tue, October 30, 2018 22:30

Det känns lite tomt efter Viola men jag har ett nytt bokprojekt igång. Det är också en roman men mera åt dramadokumentärhållet, då jag avser låta hela historien vila på en självupplevd "byggstomme" från mitt vuxna liv med en fiktiv ”överbyggnad” och påhittade namn.

Jag vet faktiskt ännu inte riktigt vilken genre den ska platsa i, men jag tror att hela boken kommer att bli en berättelse inifrån ett stort gammalt tegelhus i två olika tider med 22 års mellanrum, då jag befann mig där av olika skäl.

Jag har hållit på med den här berättelsen vid sidan om Violatrilogin, ja, faktiskt började jag på den först, men det var så många svåra obehagliga känslor som dök upp, så att jag inte klarade av att fortsätta skrivandet. Det gav mig ont i magen och jag grät för mycket vid minnena därifrån …

Men nu är jag igång med den igen och det är en oerhört spännande stor utmaning för mig. Nu SKA jag klara av det!

Då, 2015, lät jag Viola ta över; att skriva hennes "saga" gjorde mig mest glad och nyfiken och ivrig ... under de mer än tre år jag höll på med Violatrilogin. Tycker någon att jag ska skriva mer om henne? Kanske 10 år senare? Eller varför inte (som min vän litteraturdocenten i Lund föreslog) en prequel – en berättelse som utspelar sig före originalet. (Alltså en efterföljare i verkligheten, men en föregångare i fiktionen.)

Jag kände inte till det ordet förut, men denne min vän och hans fru säger att de gillar böckerna skarpt och vill veta mer om Violas ”hippieliv”, – hennes bakgrund i kollektiv i Lund och som aktiv i musikrörelsen under 70-talet – och de lärde mig alltså detta begrepp, prequel. Intressant och kul!

Men själv är jag mer sugen på att fortsätta framåt i Violas liv, med ett stort kliv i tiden; om jag alls ska skriva mer om henne?

Den 13 oktober var jag med på Skånska Bokmässan i Lund, det var riktigt upplyftande! Då blev jag också ombedd att delta i Författarnas Bokafton på Skillinge Teater den 24 november.

Där får man sälja sina böcker och jag ska framträda med läsning och sång, liksom på Bokmässan i Lund. (Detta tycker jag är så kul, så att jag ska lämna återbud till Halländska Bokmässan i Kungsbacka, eftersom den också är 24 november.)

Annars är det faktiskt nästan lite deprimerande att det ska vara så svårt att sälja sina böcker. Marknadsföring är inte min starka sida!!!

Usch, jag känner mig som en skrytmåns (det kallades så när jag var barn) om jag gör reklam ”för mig själv” bland främlingar. Jag är säker på att de flesta vet vad jag menar. Det kom nog med uppfostran …

Helst skulle jag önska att biblioteken runt om i Sverige köpte in mina böcker, men det är ytterst få som gjort det.

Att komma in i Bibliotekstjänsts reklamblad och utskick till biblorna är svårt – såvida man inte skriver barn- och ungdomsböcker, facklitteratur, historiska skildringar eller deckare, för då tycks vägen vara öppen. Och om man är en känd person, förstås!

Ett antal Universitetsbibliotek är obligatoriska, de tar s.k. pliktexemplar direkt från tryckerierna, men i övrigt finns mina böcker bara på sådana bibliotek där någon besökare/läsare har önskat dem för inköp. Jag drömmer om att alla alla alla mina vänner och era vänner och … ska gå till biblioteket och fråga efter Violatrilogin! 😊

Nej, nu kan jag inte begära att du ska orka läsa mer av mina funderingar.
Jag avrundar med mina varma tankar
och Kram!

Inka

Så här såg jag och mitt bokbord ut på Skånska Bokmässan. smiley



  • Comments(2)//inkaskribent.girafforlag.se/#post21

Tidningar och TV, HALLÅ HELA PRESSEN !

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLADPosted by inkaskribent Fri, December 29, 2017 19:34
Reportern som intervjuade mig frågade om jag har fått någon uppmärksamhet för mina böcker. Och visst har jag det - Men inte särskilt mycket av sådan uppmärksamhet som han menade - i tidningar och TV... Hallå hela pressen smiley ...

Från mina läsare, mina vänner, mina släktingar däremot - massor med sådan uppmärksamhet av härligt engagerad intim sort har jag verkligen fått. Sådan som värmer i hjärtat och sporrar lusten att skriva vidare, att berätta mera!
Så TACK TILL ER ALLA !!
PS
På journalistens frågor gav jag uttömmande svar
Jag var eld och lågor, men bara liten tumme blev kvar
Till och med den långa titeln på min trilogis första bok
slarvade han när han skrev ut - så det blev helt på tok

  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post17

SKUGGOR I MIN BACKSPEGEL - Rapport från ett lärarrum

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLADPosted by inkaskribent Sun, October 01, 2017 16:43
... det finns olika sorters övergrepp - och alla utförs inte av män

Det var som en klo som krafsade i mej, slingrade sig mellan revben och bröstben upp till halsgropen, rev runt, smetade ut mej, nitade fast mej i skarven mellan mej och de andra.
Det började när jag inte längre kunde gå upp för trappan till jobbet, för att mina ben skakade vertikalt från fötterna till höfterna. Jag måste vända och gå ner igen, baklänges. Innan dess hade jag gömt mej gång efter gång inne på toaletten, den utanför personalrummet mellan högstadiet och mellanstadiet, där uppe på andra våningen. Där inne hade jag ställt mej varje dag under en längre tid, längre än alla andra tider då jag har ställt undan mej någonstans. Det var också då jag började gråta i takt med de såriga tankarna, de som sved mer för varje gång någon stack mej i mellangärdet. Det var något de gillade att göra, de andra, för då blev jag svag. Inte så där stark och glad som jag hade varit när jag började jobba där; sådan så att de riskerade att förlora sina positioner och mista sina Caligulakonturer.
Å, det här gör ont att berätta, därför har det fått ligga härinne i fjorton år. Jag har inte nått in till det. Inte lyssnat på det. Inte tittat på det. Och nu vet jag inte om det har krympt ihop, börjat torka ut eller om det har legat och lagrats och fått värre styrka, som Danske Ole, den där osten med svart skal, den som luktar så det stinker när man plockar fram den ur kylskåpet. Det vet jag inte ännu, jag har bara gläntat lite på dörren. Nu kikar jag i smalaste springan dit in. Jag håller emot så att bara ytterst lite sipprar ut, sedan stänger jag igen. Ändå hinner något ta sig igenom och snöra ihop min mage tills jag vill kräkas... som då.



  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post15

Fastän världen är full av stora och viktiga frågor...

REFLEKTIONER & DAGBOKSBLADPosted by inkaskribent Sun, October 01, 2017 16:31
Först tänkte jag gömma mej bakom Viola, som jag gjort många gånger, men DETTA ska jag våga säga alldeles själv:

Det händer att jag känner mej fångad i den existentialistiska rädslan - så som kanske alla ensamma känner ibland. (När jag är tillsammans med andra glömmer jag bort den!)
Och hur det än är med det hela - trots livets härliga dofter, kärleksfulla relationer och lekfulla stunder - Pär Lagerkvist hade rätt: Man är gäst hos verkligheten, åtminstone i den ensamma rädslan är man en gäst hos verkligheten.
Det som hjälper är MUSIK. Ett piano och en violin kan vara tillräckligt för att jag ska förmå omfamna tomheten. MINIATYRER för STOR ENSAMHET... (Men å andra sidan - Det är så vackert så att jag börjar gråta igen 😏🙂😃)

  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post14
Next »