Inka Skribent

Tidningar och TV, HALLÅ HELA PRESSEN !REFLEKTIONER & DAGBOKSBLAD

Posted by inkaskribent Fri, December 29, 2017 19:34

Reportern som intervjuade mig frågade om jag har fått någon uppmärksamhet för mina böcker. Och visst har jag det - Men inte särskilt mycket av sådan uppmärksamhet som han menade - i tidningar och TV... Hallå hela pressen smiley ...

Från mina läsare, mina vänner, mina släktingar däremot - massor med sådan uppmärksamhet av härligt engagerad intim sort har jag verkligen fått. Sådan som värmer i hjärtat och sporrar lusten att skriva vidare, att berätta mera!
Så TACK TILL ER ALLA !!
Blog imagePS
På journalistens frågor gav jag uttömmande svar
Jag var eld och lågor, men bara liten tumme blev kvar
Till och med den långa titeln på min trilogis första bok
slarvade han när han skrev ut - så det blev helt på tok







KORTA BITAR ur VIOLATRILOGINROMANER

Posted by inkaskribent Mon, November 20, 2017 21:56

VÄLKOMMEN att läsa korta SMAKPROV!

Den första - "SAMVETSKVAL" - är ur tredje delen, som kommer ut våren 2018.

Blog image

SKUGGOR I MIN BACKSPEGEL - Rapport från ett lärarrumREFLEKTIONER & DAGBOKSBLAD

Posted by inkaskribent Sun, October 01, 2017 16:43

... det finns olika sorters övergrepp - och alla utförs inte av män

Det var som en klo som krafsade i mej, slingrade sig mellan revben och bröstben upp till halsgropen, rev runt, smetade ut mej, nitade fast mej i skarven mellan mej och de andra.
Det började när jag inte längre kunde gå upp för trappan till jobbet, för att mina ben skakade vertikalt från fötterna till höfterna. Jag måste vända och gå ner igen, baklänges. Innan dess hade jag gömt mej gång efter gång inne på toaletten, den utanför personalrummet mellan högstadiet och mellanstadiet, där uppe på andra våningen. Där inne hade jag ställt mej varje dag under en längre tid, längre än alla andra tider då jag har ställt undan mej någonstans. Det var också då jag började gråta i takt med de såriga tankarna, de som sved mer för varje gång någon stack mej i mellangärdet. Det var något de gillade att göra, de andra, för då blev jag svag. Inte så där stark och glad som jag hade varit när jag började jobba där; sådan så att de riskerade att förlora sina positioner och mista sina Caligulakonturer.
Å, det här gör ont att berätta, därför har det fått ligga härinne i fjorton år. Jag har inte nått in till det. Inte lyssnat på det. Inte tittat på det. Och nu vet jag inte om det har krympt ihop, börjat torka ut eller om det har legat och lagrats och fått värre styrka, som Danske Ole, den där osten med svart skal, den som luktar så det stinker när man plockar fram den ur kylskåpet. Det vet jag inte ännu, jag har bara gläntat lite på dörren. Nu kikar jag i smalaste springan dit in. Jag håller emot så att bara ytterst lite sipprar ut, sedan stänger jag igen. Ändå hinner något ta sig igenom och snöra ihop min mage tills jag vill kräkas... som då.Blog image



Fastän världen är full av stora och viktiga frågor... REFLEKTIONER & DAGBOKSBLAD

Posted by inkaskribent Sun, October 01, 2017 16:31

Först tänkte jag gömma mej bakom Viola, som jag gjort många gånger, men DETTA ska jag våga säga alldeles själv:

Det händer att jag känner mej fångad i den existentialistiska rädslan - så som kanske alla ensamma känner ibland. (När jag är tillsammans med andra glömmer jag bort den!)
Och hur det än är med det hela - trots livets härliga dofter, kärleksfulla relationer och lekfulla stunder - Pär Lagerkvist hade rätt: Man är gäst hos verkligheten, åtminstone i den ensamma rädslan är man en gäst hos verkligheten.
Det som hjälper är MUSIK. Ett piano och en violin kan vara tillräckligt för att jag ska förmå omfamna tomheten. MINIATYRER för STOR ENSAMHET... (Men å andra sidan - Det är så vackert så att jag börjar gråta igen 😏🙂😃)Blog image