Inka Skribent

Inka Skribent

Om bloggen

I denna blogg berättar jag om mina böcker och om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Jag lägger också in texter och bilder som har publicerats i olika tidskrifter.

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!


SINGEL I SOFFAN Del 2

KORTPROSAPosted by inkaskribent Mon, February 01, 2016 15:55


EGENTLIGEN SER JAG INTE SÅ PJÅKIG UT
Illustrerad av konstnär Carin Person Åström

”Ensamheten går dej visst på nerverna, Viola”, sa min kompis för en tid sen. Jag är rädd för att hon har rätt. Mitt humör pendlar mellan deppighet och energiöverskott och jag tror att jag är för gammal för allting.

Efter det samtalet lusläste jag kontaktannonser på Dataträffen. Där kryllade det av foton på unga vackra män och kvinnor med muskler och fettansamlingar på exakt de rätta ställena. Hur skulle en bild av mej platsa där? ”Prinsessan på nätet” som mitt alias, den idén kunde jag glömma. Kanske ett gammalt foto på en ung Viola? Bara för njutningen av en stunds chattande i det blå med nån snygging i andra änden av bredbandet.

Sajten var inte precis nerlusad med spirituella män i min ålder. De flesta skrev rätt töntigt. Men eftersom tiden jagade mig i hasorna bestämde jag mig för att försöka. Den första träffade jag på ett fik. Han var femtiotvå och bodde fortfarande hemma hos mamma. Den andre ville tvunget att vi skulle ses ”över ett glas öl” så det blev Puben. Och inte ett glas utan fem-sex stora starka, nästan utan uppehåll. Den tredje var full redan när han kom till caféet där vi hade stämt träff, mitt på blanka eftermiddagen. Den fjärde - eller var det den femte? – hade grå kostym och en bred ljusblå slips med Mercedeslogon broderad i silvergarn mitt på eländet. Till råga på allt hade han stora guldringar på minst hälften av fingrarna. Då gav jag upp. Sjönk ner på stolen som han dragit ut åt mig och bara skakade på huvudet. Så satt jag tills han blev förbannad och gick därifrån. Jag hällde i mig min Ramlösa och lommade hem. När jag hade stuckit nyckeln i låset ångrade jag mig. Snodde runt ett halvt varv och knackade på hos Hasse, min granne och förtrogna sedan elva år. Jag hade hållit honom underrättad om mina kontaktförsök och nu fick han höra finalen. Vi skrattade tills tårarna rann.

Egentligen ser jag inte så pjåkig ut, inte för min ålder i alla fall. Kroppen hänger med, rak i ryggen, inte plufsig eller småfet, om jag håller in magen alltså. Håret är snyggt, om jag får säga det själv. Hennafärgen funkar bra till mina blå ögon. Men visst, åldern har satt sina spår. Ta skinnet till exempel. Hur jag än vrider armarna så ser de skrynkliga ut. Minst syns det om jag håller dem pekande rakt ut från kroppen. Men så kan en ju inte gå omkring. Dom ser bättre ut när jag knyter nävarna och spänner musklerna också. Så jag tänkte att det kanske vore idé att börja träna? För att stoppa upp det begynnande förfallet, liksom.

Sagt och gjort. Jag tecknade ett abonnemang på Gymmet, med autogiro, på två år för då fick jag rabatt. Gratis deltagande i en del aktiviteter ingick och jag anmälde mej till vattengympan på lördagmorgnarna. Första gången fick jag en PT, ni vet en sån där personlig tränare, eller närapå en sån i alla fall. En fick det för att gå igenom vad en vill uppnå med sin träning. Hon gjorde ett program för just mej. Det blev ett tiotal olika apparater med diverse beteckningar. Svarta och gråa, hårda och kalla och med knappar och spakar som jag skulle ställa in så att de passade mej. ”Det här gick ju riktigt bra”, sa hon efter provrundan, medan hon tryckte ner mitt kort bland hundratals andra i en låda. ”Nu ska du helst göra det här programmet ett par gånger i veckan, för att uppnå resultat. Du kommer att märka skillnaden, när du måste öka motståndet, när du ställer in maskinerna. Notera alla dina inställningar på ditt kort.”

Nu skulle jag bygga lite muskler och få bukt med gäddhänget. Härligt! Följande lördag stegade jag in i simhallen i min heltäckande blå baddräkt. Med vatten upp till axlarna stod män och kvinnor i rader. På bassängkanten hoppade gympaledaren omkring med gälla tillrop: ”Är vi beredda? Är vi glada?” Jag gled ner i vattnet utan ett ord. ”Ställ dej där!” hojtade hon och pekade på en rad långt bak. ”Du måste ha lagom djup om det ska funka.” Jag rättade in mej i ledet och musiken brakade loss. Sen var det bara att göra som dom andra: hoppa, fäkta med armarna, hoppa, snurra, hoppa, fäkta med armarna. Upp och ner, upp och ner. Hur jag än försökte kunde jag inte hålla min plats utan hamnade allt längre fram, tills jag flåsade tanten framför mej i nacken. ”Oj, förlåt!” Studsande tog jag mej tillbaka i takt till musiken. Detta upprepades gång på gång under den halva timme som återstod av mitt livs första vattengympa. Helt slut släpade jag mej in i duschrummet, definitivt inställd på att ta mej hem istället för upp i gymmet.

Nästa morgon vaknade jag med träningsvärk och sveda när jag kissade. Efter jobbet på måndagen tog jag vägen om vårdcentralen. Urinvägsinfektion. Antibiotikakur. Irritation och svordomar. Det blev inget gym den veckan och ingen vattengympa nästa lördag. Min bror läkaren menade att hoppande i vatten tätt tillsammans med en massa folk är som att bjuda bakterierna välkomna in i underlivet. Så var det med det. Efter avslutad antibiotikakur kom förkylningen som ett brev på posten. Den höll i sig i ett par veckor och jag orkade inte med nåt annat än jobbet.

När jag sen äntligen kom iväg till Gymmet gick jag direkt upp till maskinerna och ställde mej och glodde. Vilken plåtskog, jag kände inte igen mej. Tog mej upp för trappan till apparaten där jag skulle värma upp i fem minuter. Det klarade jag helt okej. Gick ner och bläddrade i kortlådan men hittade inte mitt kort. Fick tag i en tjej som upplyste mej om, att jag ju letade bland de blå korten, mitt fanns bland de rosa, det kunde jag väl begripa? Och mycket riktigt, där var det. Med kolumner och rader, nummer, bokstäver och obegripliga noteringar. Vandrande som ett stort frågetecken mellan raderna av bastanta gråsvarta maskiner, spanande efter instruktioner som kunde stämma med anteckningarna på mitt kort insåg jag sanningen: Inte en enda apparat kunde jag identifiera!

Gråtfärdig smög jag ner till omklädningsrummet. Hittade baddräkten i gympaväskan och bestämde mej för att i alla fall simma 1000 meter för att inte känna mej helt misslyckad. Aningen lättad av det beslutet öppnade jag dörren till simhallen. Vattengympa! Det var vattengympa idag också. Fort ut, inte bli igenkänd. Hem, ljuva hem…



  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post1