Inka Skribent

Inka Skribent

Om bloggen

I denna blogg berättar jag om mina böcker och om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Jag lägger också in texter och bilder som har publicerats i olika tidskrifter.

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!


VIOLA VACKLAR VIDARE

ROMANERPosted by inkaskribent Mon, May 28, 2018 00:37
Ett stycke ur tredje boken i Violatrilogin av Inka P.
Benen styr mig ut från kaféet, tvärs över gatan och in i parken, utan att jag alls har tänkt mig dit. Den verkar mindre än min egen kära park. I närheten av den gamla befästningsporten slungas en skummande vattenkaskader högt upp i luften ur en rund fontän. På andra hållet, närmare ån, syns på en höjd den lilla gula byggnad som kallas Rotundan. Framför den står ett jättelikt vackert lärkträd och nedanför kullen finns en njurformad näckrosdamm. Det blir dit jag går och där, invid en gammal stentrappa helt nära den vackra vitmålade träbron, hittar jag en bänk, halvt gömd bakom rhododendron- och azaleabestånd. Ovanför trappan löper en allé av stora träd, mest lindar ser det ut som, där några människor flanerar åt båda håll. Jag slår mig ner och lutar mig mot ryggstödet, knappt synlig för dem där uppe och nästan inbäddad i stillhet.

***

Att vara frispråkig inför främlingar tar på krafterna och det får jag vänja mig vid, för jag har beslutat att inte svälja mina ord längre. Det jag sa menade jag – att det givetvis är precis lika okej för kvinnor som för män, att ta för sig även när de närmar sig de sextio. Jag trodde väl ändå att vi hade kommit lite längre, men tabut kring äldre människors sexlust verkar ha nio liv, minst. Så det är bara att fortsätta utmana det. Därför skrev jag min insändare, hade de inte fattat det när de hörde av sig? Och det var den främsta anledningen till att jag hade gått med på att träffa dem. Det förvånar mig att en journalist har så lite hum om det som händer omkring honom. Jag vill minnas att det är minst tre år sedan Elsie Johanssons roman ”Sin ensamma kropp” om den sexlängtande fru Parre kom ut. Och då var Maliss, som hon kallades, till och med över sjuttio – alltså femton år äldre än jag.

Nu vill jag komma vidare. Ett sätt att reda ut från grunden vad det är som har stått i vägen för mig, kan vara att jag berättar. Först och främst vill jag ta itu med de hinder som jag har accepterat och således undvikit att göra något åt. Men det verkar lättare tänkt än sagt. I åratal har jag lunkat på och funnit mig i spelreglerna. Eller i alla fall anpassat mig efter dem, ända tills mina egna gränser har blivit otydliga. Mina avvikelser från det allmänt brukliga – snedsprång som Stina säger, fastän hon uppmuntrar mina eskapader – har jag dolt väl och låtit vita lögner bli en av mina starka grenar. Nu vill jag inte längre. Det är som om någon eller något har rubbat min klocka, min plats i världen och mina roller börjar sätta sig. Jag ser min egen storyboard träda fram, ruta för ruta intill denna stund. Och härifrån ämnar jag ta hand om regin själv.



  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post19