Inka Skribent

Inka Skribent

Om bloggen

I denna blogg berättar jag om mina böcker och om pågående skrivande och planerade bokprojekt.
Jag lägger också in texter och bilder som har publicerats i olika tidskrifter.

Jag har en annan blogg också: Inkas Skrivhörna och jag publicerar sedan många år dikter på Poeter.se.

Kommentarer är mycket välkomna!


SINGEL I SOFFAN Del 3

KORTPROSAPosted by inkaskribent Mon, February 01, 2016 15:59
LA DOLCE VITA

- illustrerad av konstnär Carin Person Åström

Vad menas med ”La dolce vita”? Det har jag funderat en hel del på. Visst, jag vet ju vad det betyder rent ordagrant, men, kära vänner, vad innebär det egentligen? Är det ungdomens ljuva liv och förälskelser? Är det när skolan är över, när fältet är fritt att resa jorden runt, ut och snurra på stan på nätterna, mingla på pubar och inneställen?

På den tiden, då allting just skulle börja för mej, dansade jag en hel natt med en vacker yngling och fem år senare var jag en tjugotreårig frånskild kvinna med en fyraårig dotter. Mitt ljuva liv var den ensamma mammans. Och jag klagar inte, jag ångrar ingenting!

Mycket vatten har runnit under broarna sen den tiden, men det är en annan historia. La dolce vita är i alla fall inget som jag har prövat. Men nu, nu när jag är 60, eller snarare 60+ för att vara ärlig, har vissa funderingar kring ämnet dykt upp i min rödhåriga skalle. Jag behöver bara slänga ett öga i spegeln. När jag ser de gråmelerade håren växa fram längs mittbenan kommer tankarna.

Det ljuva livet, jag måste hitta det ljuva livet! Men jag är säkert för gammal nu. I min ålder ska man väl börja planera för avyttrande. Bort rymlig charmig lägenhet. Ut gamla härliga möbler. ”Arbetsrum, ska det va nödvändigt i din ålder?” Jag bara väntar på den frågan, på den obehagliga känslan att inte räknas längre. Eller åtminstone räknas mindre och mindre. Och mindre.

Kris, nu gäller det att handla. Fram med Hennapaketet, på med gummihandskarna, kladda runt och smeta in. På med läsglasögonen, bort med alla färgstänk på axlar, bröst och ansikte och sen in i plastpåsen.

Utan tvekan har det varit mycket snack och lite verkstad vad mitt kärleksliv beträffar. ”Ta det lugnt, Viola”, brukar min storasyster sucka. ”Behovet avtar med åren.” Pyttsan! Det kan hon säga, som har en man i rummet bredvid. För min del tycker jag att den bara växer, min längtan efter närhet och kroppskontakt. Och sex. Frågan är bara hur jag ska stilla den.

Det har ju inte gått så bra hittills med mina idéer. Rättare sagt har det gått uruselt. Det var desperat att försöka förföra Charlie så där, för vänskaps skull. Bäddat för misslyckande. Och Dataträffen – rena katastrofen! Nä, jag får försöka nån annan stans i stället? IRL som det heter på internet; in real life alltså. Kanske som Magda gjorde - på en danskurs? Tango. Den mest sensuella dansen, helt säkert är det så. Jag måste pröva tango!

Första tisdagen på kursen: Kom nu ihåg, kära vänner, att jag är otränad, att skinnet på mina armar är något för stort och att jag har visst behov av att hålla in magen. Följaktligen hade jag iklätt mej en blus med halvlånga volangprydda ärmar, trängt in magen i ett par svarta fasta tights, krupit i en kort piffig kjol och ett par röda högklackade skor med slejf runt vristen, typ såna som jag hade sett på tangodanserskor på bilder. Om min attraktionskraft skulle ha någon chans behövde jag dra blickarna till mina ben och fötter. (Både kjol och skor hade jag hittat för en spottstyver på Emmaus.)

Sålunda, med ett fastnitat leende, öppnade jag dörren och tog ett steg över tröskeln. Väggarna i den stora salen var klädda med speglar, men Folkets Hus-atmosfären från tidigt 1900-tal fanns ändå kvar. Den satt i de vackra höga gamla fönstren, i det slitna brädgolvet och den lilla scenen med röda sammetsdraperier. Ja, den satt i det burkiga ljudet från bergsprängaren mitt på scenkanten också. Och frågan är om den inte satt i varenda karl i rummet.

Min blick flackade från den ena till den andra. Det var grått och det var brunt och det var beigefärgat. Det var blå slips och grå slips och röd fluga. Det var blanka svarta skor och gråa vågor i håret. Och det doftade. Ända till mej i dörröppningen doftade det.

I denna stund av begynnande förtvivlan kände jag en hand på min axel. Snett bakom mej stod en gänglig herre i knallgrön sammetskavaj och svarta jeans och han log. Han log mot mej. Tog min hand, ledde mej till mitten av rummet och bugade. ”Får jag lov?” sa han och började föra mej stadigt baklänges över golvet, i takt till den pulserande musiken.

Oj, detta var nästan för bra! Han var mjuk och säker i rörelserna och han fixerade mej med ögonen. Med lätta tryck visade hans händer och fingrar hur vi skulle svänga och snurra. Och min kropp vaknade till liv, mina ben och höfter följde hans och i mitt huvud sjöng det ”It takes two to tango!”

Då, precis då, stoppade han mej. ”Så där!” utbrast han med ett litet skratt. ”Svårare än så är det inte att lära sej dansa tango!”. Alla hade samlats i en vid ring runt oss och nu såg jag dem, uppklädda kvinnor och män med förväntansfulla ansikten. Som en cirkel av gråbruna raka träd och lysande, emellan dem, brokigt färggranna böljande blomklockor.

Min stilige tangokavaljer gled iväg och började ordna sina elever parvis. Han avslutade med att lägga armen om en blond, snygg, ungdomlig – klart yngst i hela skaran – kvinna i knallgrön och svart kortkort klänning. Jaha. Så var det med det.

Själv hade jag hamnat i armkrok med den absolut gråaste-brunaste av dem alla, en stel och försiktig man, skulle det visa sej. En man på sin första danskurs med längtan och förhoppningar, inte alltför olika mina egna. Han tittade på lärarparet, ställde sig som förebilden och grep min högerhand. Sen tryckte han min arm bakåt tills skulderbladet hotade att vika sej runt ryggraden. Jag följde efter så långt jag förmådde, med kroppen i båge och skallen som en kapuschong över svanken.

Under resten av lektionen gjorde jag mitt bästa, det lovar jag, kära vänner, för att inte sätta stopp för någon herres lust att styra över mina danssteg. I tango, fick vi lära oss, är det mannen som bestämmer. Ingen plats för improvisation eller skojiga infall där inte. Höfter ska vickas på reglerat sätt, huvud ska hållas högt och bröst ska putas fram. Sen är det bara att trava på enligt schemat.

Det sista jag hörde den stilige dansläraren säga var: ”Vill man dansa fritt och livat, ja då får man åka till Argentina och gå på tangocafé”.

Jag som trodde att ingen hade märkt min missräkning. Jag hade fel. Okej, då åker jag väl till Argentina! Eller varför inte en salsakurs på Kuba? Där kanske min eld kommer till sin rätt.



  • Comments(0)//inkaskribent.girafforlag.se/#post2